Just i dessa dagarna är så många av oss pedagoger i full färd med att avsluta ett arbetsår. Vi summerar, avslutar projekt, samlar in data, städar och försöker hålla ihop hela vägen ut.
Samtidigt är det många fler än jag som redan är halvvägs in i det nya, det där som ska ske efter några veckors ledighet. Ett nytt läsår. Nya möjligheter och utmaningar.
Nästa läsår… då ska jag… det ska bli bättre… mina planeringar ska funka… eleverna ska gilla allt jag gör… det måste gå! Det måste gå, som Uno Svenningsson sjunger.
Jag tror att det är så många som hela tiden strävar efter något nytt, något annat, något bättre. Eller ännu värre, något som den med alla dessa ”likes” och följare på Instagram eller Facebook gör.
I dag finns det så många självutnämnda pedagogiska profeter som många osäkra följer. Varför har vi som ska vara ledare så svårt att tro på vår egen förmåga att leda. Vi behöver tro på vår egen kunskap att kunna välja det som är rätt för vår undervisningsgrupp och för vår egen personlighet. Inte bara kopiera det ena efter det andra.
Med detta vill jag inte säga att det kooperativa lärandet är fel, nej tvärtom. Vi behöver varandra men vi behöver bottna i oss själva.
Som du inser så har jag redan börjat leva med halva foten i 19/20. Det är med spänning jag ser fram emot vad jag och mina elever ska göra nästa läsår. Jag börjar redan planera🤗
Nu har jag skrivit ut Bildlärarens planeringsbok
och gjort mej en planeringspärm för nästa läsår och samtidigt skrivit ut omslaget i A5 för att pimpa min lärarkalender👍.
Detta är en bok som säger saker jag sagt förut… Hm… visst är det så att när någon säger saker vi tidigare tänkt så tycker vi att det är extra bra, eller hur? 😉
När man håller på med sina händer, får min hjärnan små infall, den gör lite djupdykningar inom olika ämnen. I detta fall funderade jag på vad du och jag bygger vår grund på, vad har vi grundat med som står emot livets behandling av oss? Resultatet blev två små tavlor med tröstens budskap. Jag har använt 
”Därför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta eller dricka, eller för er kropp, vad ni ska klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?” Matt 6:25
”Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria.” Joh 8:36
Därefter satt jag och de andra i personalen med ett barn i taget. Vi pratade om hur ansiktet ser ut. vad de olika delarna sitter, vilka former, hur bred är halsen, vilka färger osv. De fick skissa upp sin ansiktsform, vi tittade i spegeln, pekade på saker de som de kunde ändra på osv. Vi blandade akrylfärger tillsammans och sen fick de måla. Hela tiden satt vi jämte och gav tips och råd. En till en får en annan innebörd. 🙂 Mitt eget unga ansikte kommer här.
Nu ska jag visa ett antal självporträtt som är målade av barn som är födda 1986-1987 de är 9-10 år när de målar. Först en bild i akvarell utan spegel eller hjälp och stöd och sedan en akrylmålning där vi sitter med och pratar och ger råd och stöd.
När vi sedan tittade i spegeln kom denna tjej fram ❤
Visst skulle det vara roligt att få möjlighet att sitta ner en till en och göra samma sak med mina elever i skolan även om jag skulle förändra en del av mitt förhållningssätt med den erfarenhet och kunskap jag har skaffat mej genom åren.
