Ska du läsa en bok under jullovet? Läs ”Ärligt talat av en lärare”

”Ärligt talat av en lärare – om galenskapen i svensk skola” av Michael Hellberg är boken jag började mitt jullov med. Boken är lättläst, underhållande, skrämmande och har en hel del skämskuddseffekt. Alla i skolans värld borde läsa den och reflektera över vad som hänt och vad som händer i svenska skola.

Boken är inte en vetenskaplig studie av skolans historia, nutid och framtid utan mer ett ifrågasättande över ”Hur kunde det bli så här”

Jag lovar att du kommer att känna igen saker, skeende och även personligheterna i boken. Jag vet vem jag är och har även identifierat många av dem från min egen verklighet. Läs, skratta, förvånas, förargas men låt den även bli till lärdom för hur du ska agera när nästa ”Låtsasmänniskan” ska implementera nya ideer som inte har någon grund i vetenskap eller verklighet.

Vi är några på min skola som börjat läsa boken under den sista veckan, frågan är om vi vågar stå upp för det sunda förnuftet eller om vi kommer fortsätta att spela våra roller? En av de andra lärarna som läser boken skrev så här i ett sms i helgen:
”Vi byggde levande pyramider och skulle stå på varandras ryggar…..mycket kommer tillbaka.😝Vår musiklärare var   onykter och satt mest och läste högt ur en bok.”

Själv kan jag berätta att det var likadant när jag läste till fritidspedagog i slutet på åttiotalet, vi skulle sitta på golvet och ta på varandra och i mitten satt en gubbe i plyschbyxor🤣

Kommer ni ihåg när alla skulle räkna ALLA tal med varje talsort? Vi var på studiedag på en annan skola i kommunen. Helt utan vetenskapligt underbyggnad. De allra flesta ungarna slutade gilla matten för att varje tal tog typ 10 min att skriva fast de räknat ut det i huvudet på 30 sek

På Lärarhögskolan 2004 klappade vi takten till ”shit, o shit, shit) jag ifrågasatte det starkt, men lärarna på högskolan tyckte det var ett modernt tilltag😳

Listan kan göras hur lång som helst och sen klagar politiker och samhälle på svensk skola? Börja med lärarhögskolan och ta sen tag i alla modevindar som sveper över skolan utan någon förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Vad gör ni bra och vad skulle kunna göras bättre? Hur är möteskulturen? Säger alla vad de tycker eller spökar ”Mötesspärren” ibland för vissa? Är det skillnad på vad som sägs i det informella rummet och i det formella rummet? Hur ser ”Blomlådan” ut, ståtlig och blommande eller slokande och livlös? Skulle någon planta kunna tas bort, eller väntas med, till förmån för någon annan planta?

Vi försöker skratta åt allt, och låtsas att tokigheterna inte fanns där på riktigt, för att klara agen. Mantrat påminde oss om det viktiga är att eleverna och vi ändå har det beprövade som vi vet fungerar när vi känner att vi använder eleverna som försökskaniner och spelar tärning med deras skolgång under någon reform. Det är inte mötet vi just ska gå på, eller föreläsningen på planeringsdagen, som är vårt riktiga jobb.

Nej, det som händer när vi stänger dörren till klassrummet och bara får vara med eleverna, det är vårt riktiga jobb. Och det som uppstår där och då, som gör att vi orkar lite till, kan ibland vara magiskt. Det är sådant som gör att vi fäller en tår på skolavslutningen. Det är en ynnest att få vara med om.

Så min uppmaning till dej är, LÄS boken, dela den vidare till kollegor och rektorer och börja fundera på vad är viktigt och vad är bara luft!

 

%d bloggare gillar detta: