Isabella Marcellin – Världens medborgare

När vi vandrade runt i Orange i Frankrike hittade vi ett litet galleri. Där gick vi in. Jag blev helt betagen i skulpturerna ”Världens medborgare”  en serie kvinnor av olika åldrar, nationaliteter och från olika sociala grupper. Skulpturerna förkroppsligade en dröm om fred och solidaritet… Du hittar mer av Isabelle på hennes Instagram @isabelle_marcellin

För mej var det skulpturer som visade styrka och mod. Starka kvinnliga förebilder som vågar stå fasta för det som de tror på och för vilka de är. Inte kvinnor som med makt trampar på andra kvinnor för att få sin position, utan kvinnor som vet sitt värde. Kvinnor med stolthet, kvinnor med mål och drömmar, kvinnor som tillsammans kämpar för något gott. Det var kvinnobyster som sträckte på sin hals och sin nacke , kvinnor som  vågar titta upp. De böjde inte sitt huvud eller lade det på sned för att behaga männen. 😇

När vi nu lever i ett sekulariserat och hyfsat upplyst samhälle är det konstigt att så många unga och äldre kvinnor gärna poserar med ett nerböjt huvud, lite lätt på sne, tittande upp, för att se söta eller utmanande ut. Varför?

Varför sträcker inte unga och gamla kvinnor på sitt huvud, på sin rygg, och tittar rakt fram? Stolta över att vi som är halva jordens befolkning har samma värde och rättigheter som den andra halvan. Inte bättre, inte förmer utan lika bra.

”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

‭‭Galaterbrevet‬ ‭3‬:‭28‬ ‭

Hur man gestaltat kvinnor inom konsten har varierat genom historien, beroende på vilka tidsepoker, kulturer och sociala normerna som präglade samhället. Men ofta har kvinnors representation varit kopplade till objektifiering och stereotypisering, samtidigt som de ibland har fungerat som symboler för natur, fruktbarhet och skönhet, t.ex. :

”Objektifiering och passivitet (Antiken och Renässansen)

• I antikens konst, som ofta fokuserade på mytologiska och religiösa teman, framställdes kvinnor ofta som objekt för manlig åtrå eller som passiva figurer. Kvinnor som figurer i Grekisk och Romersk konst (t.ex. Venus) var ofta ideala och statiska skönhetsideal.

Kvinnor som symboler för natur och fruktbarhet

• Under medeltiden och Renässansen har kvinnor också setts som symboler för fruktbarhet och moderlighet. Kvinnan framställdes ofta i en idealiserad, nästan overklig form.Ett exempel på detta är Venus de Milo från antiken, en ikonisk skulptur som har blivit en symbol för kvinnlig skönhet och perfektion, men där kvinnan är mer en symbol än en individ.

Den sexuella objektifieringen (Barocken och Rococo)

• Under barocken och rococo-tiden var kvinnan ofta en källa till manlig åtrå och framställdes som både sensualistisk och passiv. Denna period är känd för sin överdådiga, sensuella konst, där kvinnor ibland framställdes i intimt, nästan erotiskt ljus.

Idealiserade porträtt och kvinnlig underordning (1800-talet)

• På 1800-talet, med romantiken och senare realism, fortsatte kvinnor att framställas som idealiserade figurer, men ofta kopplades de också till de dygder och sociala normer som skulle följa med den ”goda” kvinnan: oskuld, moderskap och lydnad. Man framställde kvinnan som en sexuella varelse med en blandning av sensualism och underkastelse”.   (utdrag från AI)