Jag antar att ni precis som jag har elever som när de får ett vitt papper framför sig blir lite ställda. De vet inte var de ska börja rita, de sitter stilla en stund och tittar innan de sakta börja rita små, små krumelurer någonstans på pappret. I de lägre åldrarna är det nästan alltid mitt på pappret, som om kanterna var farliga.

Eleverna ritar några få saker och sen säger de att de är färdiga, ibland vill de ha ett nytt papper. Väldigt få ritar och målar över hela sidan. Figurerna är små, inte stora och tänkande pappret. Varför? Ja, jag vet inte.

I min undervisning pratar jag om att våga rita stort, att våga fylla hela pappret och att rita klart. När någon vill hämta ett nytt papper, fast att det är mer än hälften av deras papper som är vitt, pratar jag om skogen, pappersmassa och skolans resurser. Ja, jag vet… en tråkig bildlärare, fast också mitt ansvar som vuxen, i en värld där allt konsumeras allt snabbare.

Sitt ner och vänta på din själ hette en bok jag läste för många år sedan. Kanske behöver vi träna våra elever att sitta ner, vänta in lite inspiration, eller att bara gå all in.

Fyll hela pappret!

Våga hänge dej åt skapandeprocessen.

Fyll hela pappret!