Miffon, nördar och Aspergers syndrom

Då har helgen bestått av två lästa böcker varav den andra är Luke Jacksons ”Miffon, nördar och Aperbergs syndrom” Om boken har en god vän med Asperberg sagt: Den borde vara en del av lärarutbildningen, alla lärare måste läsa den. Nu är det gjort! Boken har vi beställt till skolan och ska finnas som ett ex som ska gå runt i de olika arbetslagen men först ska X i min åk 6 läsa boken. Jag tror att X kommer känna igen sig men också hitta en hel del igenkänningsfaktorer. Boken skrevs av Luke tillsammans med hans mamma när han var 13 år.

TILL ALLA ER SOM KÄNNER ATT NI INTE HÖR HEMMA NÅGONSTANS. KOM IHÅG ATT DET ÄR COOLT ATT VARA ANNORLUNDA!

Utdrag ur förordet: I den här boken kommer du att finna förklaringar och strategier som inte finns någon annanstans. Luke förklarar vikten av att ha en diagnos och har en väldigt positiv syn på det. Han skriver: ”Jag har vad en del människor skulle kalla ett handikapp, det jag kallar en gåva.” Hans analogier och beskrivningar är unika. Han täcker in ämnen som fascination och fixeringar, sinnesintryck, en speciell diet, sömn, tonårsspråk, problem med det sociala spelet i skolan, läxor, hur man handskas med mobbare, vad som är viktigt om man vill träffa tjejer, moraliska dilemman och förklarar idiom som an verka extra förvirrande för personer med Aspergers syndrom.

Luke förklarar på sitt sätt hur det är att förhålla sig till vardagen när alla andra inte tänker och reagerar som någon med AS. Han ger oss en god inblick i det som gör visa saker så svåra att förstå eller hantera. Vidare berättar han om hur han tycker att föräldrar, lärare, kompisar men även andra med AS ska försöka att förhålla sig till varandra. När Luke ska förklara sina funderingar runt  AS förhållande till fix ide eller fascination…

När är en fix ide inte en fix ide?
När det handlar om fotboll.
Visst är det orättvist! Det verkar som om det i vårt samhälle är helt acceptabelt att en massa män och pojkar ”andas fotboll” och att de som inte gör et inte är riktiga män. Idiotiskt!
Jag är säker på om några föräldrar gick till en läkare och sade att deras tonårige son bara tjatade om fotboll så skulle läkaren bara skratta och säga att det är fullständigt normalt. Det verkar som om vi måste vara likadana. Varför är det ingen som kan se att världen inte är sån? Jag skulle vilja att alla pratade om datorer hela tiden, men jag förväntar mig inte att folk ska göra det och jag blir ganska snart tillsagd att hålla klaffen.

Boken är trots att den är 12 år högst aktuell, förutom de olika datormodellerna, modemen osv som är helt föråldrade 🙂

Det ska bli intressant att samtala om den tillsammans med de övriga kollegorna när de läst den MEN ännu mer att höra vad X anser.

Här kommer en video där Luke och hans mamma berättar om deras erfarenheter av skoltiden och åren därefter.

%d bloggare gillar detta: