Just i dessa dagarna är så många av oss pedagoger i full färd med att avsluta ett arbetsår. Vi summerar, avslutar projekt, samlar in data, städar och försöker hålla ihop hela vägen ut.
Samtidigt är det många fler än jag som redan är halvvägs in i det nya, det där som ska ske efter några veckors ledighet. Ett nytt läsår. Nya möjligheter och utmaningar.
Nästa läsår… då ska jag… det ska bli bättre… mina planeringar ska funka… eleverna ska gilla allt jag gör… det måste gå! Det måste gå, som Uno Svenningsson sjunger.
Jag tror att det är så många som hela tiden strävar efter något nytt, något annat, något bättre. Eller ännu värre, något som den med alla dessa ”likes” och följare på Instagram eller Facebook gör.
I dag finns det så många självutnämnda pedagogiska profeter som många osäkra följer. Varför har vi som ska vara ledare så svårt att tro på vår egen förmåga att leda. Vi behöver tro på vår egen kunskap att kunna välja det som är rätt för vår undervisningsgrupp och för vår egen personlighet. Inte bara kopiera det ena efter det andra.
Med detta vill jag inte säga att det kooperativa lärandet är fel, nej tvärtom. Vi behöver varandra men vi behöver bottna i oss själva.
Som du inser så har jag redan börjat leva med halva foten i 19/20. Det är med spänning jag ser fram emot vad jag och mina elever ska göra nästa läsår. Jag börjar redan planera🤗
Nu har jag skrivit ut Bildlärarens planeringsbok
och gjort mej en planeringspärm för nästa läsår och samtidigt skrivit ut omslaget i A5 för att pimpa min lärarkalender👍.
